Wäinämöinens bastubad

Nu den gamle Wäinämöinen,
Den evärdelige siarn
Hör att Luoto-folket sjuknat,
Hör att Wäinös söner täras
Af en icke vanlig sjukdom,
En till namnet okänd smitta.
Värmer badstun upp med snabbhet,
Eldar i en hast sitt pörte,
För en qvast uti sin värjo,
I sitt skygd en honungsvinge,
Värmer honungsrika qvasten,
Mjukar upp dess hundra qvistar,
Torkar bort de helga plågor
Och de helga smärtor döfvar
Med den honungsrika vingen,
Med den lena honungsqvasten,
Yttrar så ett ord och säger:
"Är af Skaparn plågan alstrad,
Monne Gud förderfvet hitsändt?
Eller är för lön det tingadt,
Rustadt ut emot betalning?

Sjukdom, stig till himla-rymden,
Plåga, höj dig upp till molnen,
Far i luften varma imma,
För att utaf vinden vaggas,
Drifvas af det hårda vädret
Hän till långt aflägsna Pohja,
Der ej sol, ej måne finnes,
Icke luft, som hullet fägnar.

Smärtorna jag äfven manar
In i källare af stenar,
In i jernuppfyllda rösen.
Svårt det är att smärtor lida,
Plågsamt att af sjukdom täras.

Från Tjugufemte Runan ur Kalevala